It's raining men..... ?!

Jag har en f.d. klasskamrat som inte ger upp. Han ger inte upp på något sätt. Det började med ett grupparbete och utbyte av telefonnummer. Efter det började det komma mess. Sedan letade han upp mig på Facebook och försökte lägga till mig. Att jag har slutat svara på hans mess, ignorerade hans friend request och har varit allmänt avståndstagande avskräcker honom inte.

Det är inte som att vi är kommunikativt kompatibla, eller har så mycket att säga varandra, eller klickar sådär magiskt. O nej. Vad sägs om meddelanden skickade på fejjan i stil med "visst var boken bra" eller "gick tentorna bra". That's it. Det är allt han skriver. Eller vad sägs om sms där det står "haha"? Som ett inledande sms? Vad förväntar han sig för svar? "Hehe"? Jösses.

Det är mycket möjligt att han är ensam/ledsen/rädd/missförstådd eller bara underlig. Jag har en tendens att dra dem till mig... Vissa kallar det för idiotmagnet. Jag väljer att inte kategorisera mig själv.

Nu har han bytt namn på facebook till Arne Svensson, står som gift och har en profilbild som bara visar siluetten, så att man knappt ser att det är han. Och han fortsätter skicka meddelanden. Men den enkla går jag inte på! HAH!

För säkerhets skull har jag, åtminstone i tanken, funderat på hemlig identitet, livvakt och andra säkerhetsåtgärder. Överreagera? Jag? Inte då!

Och om han på något underligt sätt skulle hitta min blogg så är det här meddelandet till honom: MEN FÖR I HELVETES, GE UPP!