lördag 6 juni 2009

Den amerikanska drömmen...

är vad jag borde ägna mig åt just nu. Istället har jag roat mig med att vara sarkastisk mot min mormor, vilket är en liten tradition vi har när jag är hemmavid. Ja, jag är ett mycket dåligt barnbarn. Jag har även en gång sagt till min farmor att jag är lesbisk. Bara för att få henne att sluta tjata om pojkvän och barn som hon tycker att jag saknar i mitt liv. Och ja, jag var ytterst snabb med att ta tillbaka det när den lilla katolska kvinnan blev vit som ett klorblekt papper i ansiktet. Det fina i kråksången är hennes kommentar "vi hade tyckt om dig även fast du var sån. De är också människor". Tack farmor. Verkligen.

Men mormor... Min mormor mediterar, försöker tänka positivt, bantar konstant och bryr sig väldigt mycket om sin familj. I hennes fall resulterar de sista tre punkterna oftast i följande:
  • hon är optimistisk åt det mer pessimistiska hållet. Hon kan för allt i världen inte föööörstååååå hur vi kan tycka om: att spela just det spelet, titta på just det TV-programmet, lyssna på just den musiken. Resten av familjen har helt enkelt resignerat för det faktum att hon är oförbätterlig och ignorerar henne allt som oftast. Ibland kör jag dessutom hem henne när jag fått nog (förlåt mormor). Men hon tycker om oss ändå. Tror jag. Och det är väl ganska... positivt... på något sätt.
  • hon bantar genom att prata om hur lite hon äter och hon tar alltid bara en liten tallrik med mat... tre gånger. Om någon vill ha bantningstips så är den här kvinnan rena rama gurun. Jag tror att hon har testat det mesta under årens lopp. En av hennes favoritberättelser är dessutom från min barndom när jag, för hennes dåvarande pojkvän (?), frankt konstaterade "min mormor är så tjock för hon bantar hela tiden" ( jag tänker inte stå till svars för eventuella felciteringar).
  • hennes stora familjeengagemang brukar leda till att hon känner sig missförstådd eftersom ingen och jag menar verkligen ingen i familjen tycks uppskatta hennes omtänksamma kommentarer i stil med "åt inte du lite mycket nu". Till hennes försvar är hon en ivrig påhejare när det gäller alla slags dumheter hennes barnbarn hittar på. Det borde hon däremot inte alltid vara.

Min mormor har ett extremt stort hjärta och mycket fina intentioner, som ibland blir lite missriktade. Hon är en stålmormor när det kommer till kritan och hon har humor som få. Dessutom lyckas hon ofta med det omöjliga, som att få upp en husfluga i näsan. Men det är en helt annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar