You have 1 friend request

Han är tillbaka.

Ja, vad ska man säga.

Sticks and stones may break my bones..

... och vad ord kan göra ont.

Aj!

Så självklart roar jag mig med att läsa mailet om och om igen.

Reversed Tequila

Mental notering 1:
När man inte längre kommer ihåg hur man dricker Tequila, då är det dags att gå hem.

Mental notering 2:
Tequila med tillbehör inmundigas i följande ordning: salt-Tequila-citron.

Mental notering 3:
Att börja med citronen är alltså fel.

Mental notering 4:
Se mental notering 1.

Jag borde lyda mina egna råd i fortsättningen.

Bakisafasi

Värme.
Och med bakfyllan från helvetet så drabbas jag som vanligt av bakisafasin. För en människa med ett extremt stort behov av att prata (jag, för den som inte ville förstå) är det en mycket intressant upplevelse.

Dagens försök till kommunikation har låtit någonting i stil med: hmahompatp k.... äh.

Vad jag ville säga? Jag vet inte! Just nu är hjärnan snabbare än munnen (det är den inte alltid).

Inte lätt.

Roadkill - the updated version

Gårdagen kommer tillbaka till mig i glimtar.

Den senaste flashbacken fick mig att rulla ihop till en boll på golvet och utstöta ett: NEEEEEEEEEEEJ.

Jag hoppas att jag sprang på så få som möjligt som jag känner under kvällen. Om jag åtminstone hade haft vett att bete mig.

Pruttfyllan-Sara: 2-0

Usch.

Tamejsjutton!

Haha. Så här ihärdigt har jag aldrig tidigare bloggat. Det här totalt meningslösa inlägget är nummer 17 och jag har bloggat i... ja... flera veckor.

Minst.

Det är jobbigt att formulera sig nu. Inför kvällens stundande utgång har alkoholintaget påbörjats. Och jag känner mig lätt skelögd. Och aningen mer dum i huvudet än vanligt.

Roadkill

För övrigt mår jag som ett överkört djur idag.

Pruttfyllan - Sara: 1-0

Humpty Dumpty has left the building

Med helgens bravader och kommande helgs bravader i åtanke undrade Jenny när vi blev 20 igen. Mitt svar? "När männen vi dejtar förvandlades till mesiga, gråtmilda pojkar som beter sig som en åsna mellan två hötappar och som rent känslomässigt svänger snabbare än en berg-och-dalbana. Då kom vi på att det fan inte är någon idé att växa upp. För vi tjänar inte på det."

Jag är väldigt levande och energifylld för tillfället. Har insett att för mycket tid har spenderats på att ge bort hjärtat åt höger och vänster. För att jag kunde. Och nu får det vara nog med den saken.

Och till de män/pojkar som lovade mig guld och gröna skogar, berättade glatt för fan och hans moster att jag var kvinnan i deras liv och som sedan slet hjärtat ur kroppen på mig, stampade på det, lyfte upp det i handflatan och med huvudet på sned försökte ge tillbaka hjärtslamsorna och som, med ett ledset uttryck i ögonen, gnydde fram ett "förlåååååååååt för att jag gör så här mot dig, förlååååååt" och som därefter gick omkring och berättade att de hade dåligt samvete för att de gjort mig illa (ja, det är ett flertal) har jag några saker att säga:

Be aware. Just nu är jag skoningslös.

och

Fuck off!

Edit: Jag verkligen avskyr dåligt samvete i samband med ett uppbrott. Det är för att det signalerar ett stackarslillalilladigsomintekanfåbrabramig ochsomkommerattvarasingelfortfarandevidtrettio.

Det kan eventuellt bara vara min tolkning av det hela.

Men så bra då att det här är min blogg och jag får tycka precis som jag vill.

Men då!

Jävla hår till att torka långsamt.

Trots att det har blivit ett helt, litet, ulligt får mindre.

Jag har inte tiiiiid.

Jag är för peppad för att sitta still.

(Okej okej, man kanske inte behöver sitta still för att håret ska torka. Jag inser att det inte är en smart formulering, men jag måste ju vänta. Vänta är tråkigt när man ska dricka vin.)

Dumdidum

Nu har jag bakat, lagat färssås, marinerat biffar, gjort potatissallad, gjort linssoppa och håller på att göra seitan. På det traditionella viset (jaja, googla seitan, det är typ mjöl och vatten). Den processen tar cirka fyra, fem timmar sisådär.

Nu ska jag städa.

Jag har fått en knäpp.
Det kanske är något allvarligt.

Typ duminfluensa.

Oh Joy!

Helgens ledord blev snarare blarf. Och kanske blir det veckans ledord också. Det är nämligen sol ute och rena rama Hiroshima inne. Jag är på ett sjuhelsickes humör och kan snarare liknas vid Gollum än människa.

Och imorgon börjar jag jobba. Och väderprognosen visar på idel sol. Av någon anledning får det mig att vilja lägga mig på marken, sparka med benen, slå med armarna. Och illtjuta. Ja, just nu är jag cirka fem år gammal och i trotsåldern.

Som synes sprider jag lycka och positiva tankar omkring mig. Ett riktigt litet glädjepiller är jag minsann.

Ja.
Jag är ironisk.

Varsågoda.

Summer nights

Jag och Jenny har precis konstaterat att älsk är ett sjuhelsickes bra ord. Så det får vara ledordet för hela helgen.

Nu är det mobilfri midsommar ute på landet som gäller.

Mobilfri, för att med en BiB i bagaget är risk för fyllemessande överhängande. Alltså - eftersom alkolås inte införskaffats till mobilen - håller jag den avstängd.

Och hoppas på att jag glömmer bort pinkoden i fyllan.

As if.

Think happy thoughts

Alltså. Inte för att gotta mig åt andras elände... och inte för att jag är den skadeglada typen (yeah, right!).... men den här sidan får mig på gräsligt gott humör just nu:

http://www.fmylife.com/

No rest for the stupid

Klockar är lite över fem. På morgonen. Jag är uppe ungefär lika tidigt som pensionärerna. Det var...otippat.

Å andra sidan väger jag upp min pensionärstidiga morgon med att andra dagar tonårssova till ett. Och så händer det allt som oftast att jag femårstrotsålderssurar. Så genomsnittligt bör jag väl hamna ungefär på min riktiga ålder då.

Nä. Jag ska nog gå ut och hytta med näven åt tidningsbudet, stampa lite i golvet, dricka kaffe på bit och muttra surt. (För sur. Det är jag för tillfället. Eller folkilsk. Välj själv.) Det kan väl aldrig vara för sent att börja öva upp sig inför ålderns höst.

Eller så försöker jag somna om. Bra idé det där. Bra inlägg det här. Man kan tro att jag är full.

Vänta här nu... jag ÄR ju faktiskt full. Men dåså. Då är det som det ska vara med andra ord.

Edit: Alltså, vad f*n gör pensionärerna där på morgonkvisten? Ja, förutom det uppenbara som jag redan skrivit. Det finns inget på tv och ingen som är vaken och alert på facebook (eh... de kanske inte använder facebook).

Jag somnade av tristess innan kl sju. Måste göra en mental notering om att skaffa en hobby att utöva mellan fem och elva på natt/förmiddag. Annars kommer jag dö av uttråkning innan jag fyller 65.

Fight Club

Ja, vem är bäst på att ge mig stryk om inte jag själv. Nu ska här kickas lite self-loathing ass. Det är en sak som är säker.

Upp och hoppa, lilla loppa.

Dags att stå på benen igen.

When the Shit Hits the Fan

Nu har det brakat lös. Jag har någonting i stil med världarnas krig som just nu pågår i mitt huvud. Det var ju inte så här det skulle bli.

Skit också.

Heeeey cat!

Det mysigaste som finns är att gosa in huvudet i en kattpäls. Mysigt, men inte särskilt smart. Jag ser ut som "Cousin It" i ansiktet just nu. Och har en hårig tunga.

Note to self: katter fäller mycket hår på sommaren.

Fiii fasen.

It's raining men..... ?!

Jag har en f.d. klasskamrat som inte ger upp. Han ger inte upp på något sätt. Det började med ett grupparbete och utbyte av telefonnummer. Efter det började det komma mess. Sedan letade han upp mig på Facebook och försökte lägga till mig. Att jag har slutat svara på hans mess, ignorerade hans friend request och har varit allmänt avståndstagande avskräcker honom inte.

Det är inte som att vi är kommunikativt kompatibla, eller har så mycket att säga varandra, eller klickar sådär magiskt. O nej. Vad sägs om meddelanden skickade på fejjan i stil med "visst var boken bra" eller "gick tentorna bra". That's it. Det är allt han skriver. Eller vad sägs om sms där det står "haha"? Som ett inledande sms? Vad förväntar han sig för svar? "Hehe"? Jösses.

Det är mycket möjligt att han är ensam/ledsen/rädd/missförstådd eller bara underlig. Jag har en tendens att dra dem till mig... Vissa kallar det för idiotmagnet. Jag väljer att inte kategorisera mig själv.

Nu har han bytt namn på facebook till Arne Svensson, står som gift och har en profilbild som bara visar siluetten, så att man knappt ser att det är han. Och han fortsätter skicka meddelanden. Men den enkla går jag inte på! HAH!

För säkerhets skull har jag, åtminstone i tanken, funderat på hemlig identitet, livvakt och andra säkerhetsåtgärder. Överreagera? Jag? Inte då!

Och om han på något underligt sätt skulle hitta min blogg så är det här meddelandet till honom: MEN FÖR I HELVETES, GE UPP!

Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Affärsidén i den filmen är ingen dum idé. Ingen dum idé alls faktiskt.

Dumtankar och dumminnen kan gärna få raderas just nu.

America's Got Talent

Idag har alla tre syskonen suttit vid frukostbordet och, efter uppmaningen av mellanbrodern, tvingat mamma att säga "America's got talent". Sedan har vi skrattat så vi tjutit. Att höra henne säga det är nämligen en studie i hur många felaktiga ljud man kan få in i ordet "talent". Extremt underhållande.

Det är varken snällare eller elakare av oss än när hon fått sin bettskena och vi tvingade henne att säga "postbanken" när hon hade den i munnen för att hon lät som Ernst-Hugo Järegård.

Om vår mamma kommer att göra oss arvlösa? Ja, troligen. Vi bjuder på den.

Den amerikanska drömmen...

är vad jag borde ägna mig åt just nu. Istället har jag roat mig med att vara sarkastisk mot min mormor, vilket är en liten tradition vi har när jag är hemmavid. Ja, jag är ett mycket dåligt barnbarn. Jag har även en gång sagt till min farmor att jag är lesbisk. Bara för att få henne att sluta tjata om pojkvän och barn som hon tycker att jag saknar i mitt liv. Och ja, jag var ytterst snabb med att ta tillbaka det när den lilla katolska kvinnan blev vit som ett klorblekt papper i ansiktet. Det fina i kråksången är hennes kommentar "vi hade tyckt om dig även fast du var sån. De är också människor". Tack farmor. Verkligen.

Men mormor... Min mormor mediterar, försöker tänka positivt, bantar konstant och bryr sig väldigt mycket om sin familj. I hennes fall resulterar de sista tre punkterna oftast i följande:

• hon är optimistisk åt det mer pessimistiska hållet. Hon kan för allt i världen inte föööörstååååå hur vi kan tycka om: att spela just det spelet, titta på just det TV-programmet, lyssna på just den musiken. Resten av familjen har helt enkelt resignerat för det faktum att hon är oförbätterlig och ignorerar henne allt som oftast. Ibland kör jag dessutom hem henne när jag fått nog (förlåt mormor). Men hon tycker om oss ändå. Tror jag. Och det är väl ganska... positivt... på något sätt.

• hon bantar genom att prata om hur lite hon äter och hon tar alltid bara en liten tallrik med mat... tre gånger. Om någon vill ha bantningstips så är den här kvinnan rena rama gurun. Jag tror att hon har testat det mesta under årens lopp. En av hennes favoritberättelser är dessutom från min barndom när jag, för hennes dåvarande pojkvän (?), frankt konstaterade "min mormor är så tjock för hon bantar hela tiden" ( jag tänker inte stå till svars för eventuella felciteringar).

• hennes stora familjeengagemang brukar leda till att hon känner sig missförstådd eftersom ingen och jag menar verkligen ingen i familjen tycks uppskatta hennes omtänksamma kommentarer i stil med "åt inte du lite mycket nu". Till hennes försvar är hon en ivrig påhejare när det gäller alla slags dumheter hennes barnbarn hittar på. Det borde hon däremot inte alltid vara.

Min mormor har ett extremt stort hjärta och mycket fina intentioner, som ibland blir lite missriktade. Hon är en stålmormor när det kommer till kritan och hon har humor som få. Dessutom lyckas hon ofta med det omöjliga, som att få upp en husfluga i näsan. Men det är en helt annan historia.

På ruta ett

Det här är nog tredje gången jag försöker starta blogg. Hittills har det gått sådär. Ni som känner mig vet att jag är gräsligt envis med en stor dos lathet och förvirring. Därmed har det tidigare blivit ett första inlägg och så har intresset försvunnit. Det här verkar vara ett genomgående tema i mitt liv. Jag säger inte mer än så.

Så - en ny blogg. Jag tänkte att den skulle handla om mitt själsliv, mitt spirituella djup och min strävan mot fulländning. Om jag skojar? Ja, det är klart att jag skojar! Med det temat skulle det bli ännu mindre skrivet än tidigare. Inget alls närmare bestämt.

Men om jag säger att det kommer att handla om förvirring, dagdrömmeri, ännu mer förvirring i ett försök att hålla fötterna på jorden samtidigt som huvudet är bland molnen, min inte alltför exalterande vardag och en framtid som är totalt oviss och väldigt skrämmande, allt detta kryddat med en del cynism och sarkasm... då tror jag att vi är närmare sanningen.

Det blir inte bättre än så här en totalmulen dag i en håla i Närke.

Välkommen!